att ge upp är en väldigt skön tanke.
Som slås bort mot den sköna känslan att vara klar och opponera i tid.
Som bollas mot att tnker "ska det verkligen vara såhär",
ska all min tid gå till denna uppsats.
Ska ytterligare 3 veckor gå och då utan att veta om jag överhuvudtaget blir godkänd.
jag är medveten om att det är en process. Jag är medveten om att jag inte behöver känna skam för att jag inte pallar att blir klar med uppsatsen. Men jag gör det. TÄNK OM jag inte blir klar!! #dåligperson
Ett ständigt dåligt samvete.
Mot mig själv.
Maken.
Familjen.
Jobbet.
Skolan.
Vänner.
Att som idag, spendera hela dagen till uppsatsen. utan att känna att man kommer någonstans.
Att som idag, spendera hela dagen till uppsatsen, utan att känna att man kan stryka något på att-göra listan.
Att stressnivån är så hög att det inte finns någon toleransnivå. jag är glömsk. undvikande. Undviker vänner. Drar mig undan. motionerar inte. Säger ja istället för nej då JA är lättare. Har lättare huvudvärk, är spänd, Gör flera saker framtidigt. Äter mer än förut. tröstar mig med socker och fet mat. Vilket ger ett dåligt samvete för vikten och för det faktum att jag vill ha barn.
Barn. jag är 33 och har inga barn. kommer jag få barn? Tänk om jag inte kan få?
Tänk om jag inte får nått jobb. Tänk om, tänk om, tänk om. Grubblande. oro.
Jag har massa verktyg som jag inte orkar använda.
Om detta uppsatsande bara kunde vara över. På ett eller annat jävla vis.