Ibland känns det overkligt att jag verkligen tycker att det ÄR SÅ HIMLA ROLIGT att ha terapisessionerna.
Jag är oftast mycket glad när jag har haft session och är jag inte det är det p.g.a prestationsångest eller okunskap för vad som komma näst och det botar man ju med kunskap/handledning. Och distans.
när jag kommer hem känns det ofta bättre. (Nåväl eller värre om prestationsångesten spökar..) Men det är så himla himla kul!
Att det är kul att andra har problem tänker ni?
Njae, men kul att jag känner att det är roligt, att jag tycker det känns bra och får en god respons.
Jag är också bra på det. Jag bygger ganska snabbt upp den terapeutiska alliansen som är A och O i terapin. Som vanligt har jag svårare med teorin än praktiken. Jag är bra på att omvandla "KBT"-språket till mitt eget. Förklara hur det menas. Ta de svåra orden och gör dem mer lättförstådda.
Vilket också tyder på en stor grundkunskap, som jag inte tror att jag besitter, men som jag faktiskt besitter. jag är urdålig på att säga bra saker om mig själv. urdålig på att ta för mig. Urdålig på att framföra min åsikt då jag tror att ingen vill höra den.
Ja, mina livsregler och negativa automatiska tankar ska jag grotta i till sommaren.
Är ganska medveten men det ligger såklart massa till grund för det. Egenterapin som komma skall ska bli oerhört intressant och jobbigt!
Men roligt att få sitta i andra stolen.
Nu ska jag sluta sitta apatisk/ sluta undvika å köra klart intervju nr 5 av 10 Hälften av transkriberingen klar. Kommer jobba osm en idiot med det närmsta veckan.
Tjo plingplong.