trygg och otrygg

I förra inlägget kände jag mig ganska trygg i min terapeutroll.
Idag när jag tittat på sessionen så känns det sådär. Men så snappade jag upp problemet och nu vet jag med mig till nästa gång vad jag behöver tänka på.
Och detta inser jag självmant.
Det ger också en trygghet i rollen.
Man är medveten om sina ups and downs och genom att se dem och beakta dem så kan man förändra sig, göra andra val som får andra konsekvenser. Bete sig annorlunda.

Alla våra beteenden vi gör får en konsekvens.
Som ordspråket ni vet:
Gör man som man alltid gjort,
får man samma resultat som man alltid har fått.
Så enkelt är det.

Nej. det är såklart inte enkelt någonstans. Att välja att göra annorlunda är okänt och därmed otryggt.
Den gamla vägen, nej det blir ingen förändring och det resultatet blir som vanligt vilket man inte är jättenöjd med, men hu, det är tryggt, Man vet vad man får om man gör det vägvalet.

Det är lite det här som ligger till grund för min aktuella viktminskningsresa.
Jag måste göra annorlunda för jag vill inte få samma resultat som jag brukar få.

Aktiva val.
Medvetna val.
Stanna upp och fundera på varför jag vill äta. Eller dricka eller mumsa.

Hittills, är det: ledsen/ glad, orolig, uttråkad, trött, grinig, arg, för att fira, belöna.
Dessa känslor och beteenden är varför jag vill trycka in något (Choklad) i min mun.

Här nedan har jag en liten kort snabbgjord och därmed ej helt genomtänkt ABC analys på mig själv: (genom att förklara att den är snabbgjord och ej genomtänkt har jag föregått den som läser och tänker, men hörru, det där ska va på a och de där ska va på b och hur menar du nu. Ett säkerhetsbeteende. Som jag ska sluta med. Jag lovar.)

Accedence: Något roligt/glatt/tråkigt/ledsamt/spännande/viktigt/
Beteende: jag blir ledsen, glad, orolig, arg, tänker att jag är värdelös, tänker att andra ser ned på mig, äcklad har ingen kontroll, stressad, och vill Äta, dricka, lata mig
C:  Kortsiktig Konsekvens: Äter nått gott, eller äckligt, får i mig och känner en lättnad, och nöjdhet. För stunden.
C: Långsiktig Konsekvens: jag går upp i vikt, fortsätter var tjock, trivs in med mig själv som jag skulle kunna göra, blir ledsen - Problemet vidmakthålls och cirkeln är sluten.

A: blir osäker efter en terapisession
B: tröstar mig med choklad i kafeterian
C: blir fattig, känner mig lugnad av chokladen, står still i vikt. Lever inte livet i min värderade rikting och problemet vidmakthålls.

A: blir osäker efter en terapisession
B: tittar igenom sessionen och klurar på vad man kan förändra, väljer att avstår från choklad
C: nöjd, glad, sparade pengar, går ner i vikt cirkeln är bruten, lever i värderade riktningen

Alternativa beteenden: ÄR alltså vad jag jobbar på just nu.
svårt som tusan, men så glädjande när man lyckas.

Stanna upp och fundera på vad du vill. Hur vill du leva?
Lever du på det viset? Vad behöver du förändra?
Hur kan du förändra det? 

Själv ska jag å riktigt börja utföra mindfulness här när terminen drar igång. För jag vill nämligen inte leva som jag gjort föregående terminerna, Helt isolerad. Halvt isolerad i perioder är en sak. Men inte helt isolerad hela terminen. Mindfulness done right, kan hjälpa mig komma i rätt riktning.

Imorgon har jag en ny session så det är dags att få några timmars sömn. Jag önskar er en fin fredag!
Det ska jag ha!

Nyfikna?

Är ni lite nyfikna över hur det går med köpstoppet?

Postade precis detta i vår facebookgrupp:
jag okynnesshoppade tre ljuslyktor igår. Bestämde i mitten av veckan att det skulle ske igår. hade 150 kr rabatt på inredningsaffär. Jamen ni fattar. de måste ju spenderas köpstopp eller ej. Så tre ljuslyktor där en del går till barncancerfonden shoppades för 200kr. jag betalade som ni förstår 50. Då vet ni också att det är ok! 

Förövrigt är det mest mat och julklappar som köps. Okynnesköpet i mataffären har minskat radikalt. Tumme upp för det! 


Annars är det tentaperiod varvat med intervjuer till uppsatsen och klientarbete.
Och psoriasisskov. = Stel som en galning som får mig att grina everyday när jag låser mig i konstiga positioner.
Träffade på en tjej i fredags, en som jag var till Benicasim med 2011 på klimatvård, hon frågade hur det var, jag sa sanningen.
Jaja. det är ju så. det är ytterst få som verkligen får ett rakt och ärligt svar just nu. Allt beror såklart också på kontexten när frågan ställs huruvida svaret ska blir ärligt eller ej. Nåväl. Det är som det är och ibland är det skönt att slippa röra vid ämnet och oftast är det ju bra, överlag.

Ett Ärligt svar idag skulle lyda:
Har skitont. Jävligt mycket i skolan som påverkar min stress och mitt psyke. Men bilen går bra.
Hur kul är det att svara?
Mvh undvikerskan :)

Köpstopputmaningen dag 1 och 2

Ett tips jag fått i vår grupp på Facebook är "spontanspara" funktionen i Swedbank appen.. Fatta vilken grej när man står okynnesköpet så kan man "spontanspara"summan i appen!

Jag har tänkt att jag skall skriva upp vad jag avstår från att köp genom att tänka till ett par varv när jag är ute och handlar.

Ska jag göra det här på bloggen kanske?
Mmm, det tål att funderas på.

Köpstopputmaningen  håller på till april. 1 november till Siste mars. Sen fyller jag år förstår ni. Häv iväg med köpstoppet då.
De två första dagarna har gått lätt som en plätt. Kanske för att jag inte varit på någon affär.
På viktväktarna skulle jag köpa bars och kakor och gissa om glädjen när det var två betala för 1 på dessa. Jag hade en köpbudget på 70 kr. Jag handlade för 65.


Övrig update utbildningsmässigt:
5 intervjuer av 10 är inbokade för masteruppsatsen, jag har handledning imorgon och börjar intervjua 12 november.

Klientarbetet fortskrider och jag hoppas kunna gå in på behandling om en session. SÅ inte imorgon men veckan därpå.

Tentafrågorna ska vara klara på fredag och jag vet fortfarande inte vilken jag ska ha som tredje fråga.
Tentan i sig är 28 november och det är väldigt mycket inläsning som gäller.
På fredag har vi föreläsning om KBT och Grupper. Gruppprocesser och dynamik, litteraturen är mycket intressant!


Övriga livet?
Var barnvakt åt "Stockholmskidsen" igår kväll, vid läggdags, det gick mycket bra och det är så mysigt att vara ensam med de små liven. Många fina samtalsämnen och trevlig bokläsning. Man blir dessutom tvingad att vara "Här och Nu" vilket är ännu finare i mitt ganska hetsiga (för psyket) studentliv.

Viktväkteriet fortsätter gå neråt sedan smaliskontraktet start. Vi har bara fått två stjärnor och en pengabelöning av 3 försök, men vi är båda mycket nöjda med vårt förändrade beteende. Ibland blir jag brydd på hur mycket som händer bara av ren vana. Kom nämligen hem med 200 gr choklad efter storhandlingen i veckan som gick. Inte riktigt som jag tänkt. Den försvann men på 4 dagar istället för 3 timmar.

Att studera KBT och psykologi gör att man ibland faktiskt lär sig saker även privat. Vi har insett att vi sedan lång tid tillbaka inte riktigt lever efter vår värderade riktning. Att vi helt enkelt inte riktigt lever som vi faktiskt vill leva eller ser att våra drömliv skulle vara. Det är något vi båda två, jag och maken alltså, nu försöker styra upp och leva så att vi iallafall inte går i motsatt riktning mot vår värderade riktning. Det är viktigt.

Jag måste dock också inse att jag faktiskt måste prioritera skolan framförallt för att hänga med och för att klara tentor, uppsats och klientarbete och är väldigt tacksam för att min man flera gånger i veckan berättar att han stöttar mig i allt och  han vet hur jobbigt det är för mig att prioritera bort honom eller vännerna men att han vet att han alltid kommer i första hand om han säger till. Plus att vi alltid har mobil och tv/skolfria timmar vid middagsdags där vi alltid har tid för varandra. jag är så tacksam för att han är min man och att han stöttar mig i vårt och torrt. Så det här med att leva i värderad riktning för vi liksom försöka med så gott vi kan så att jag ändå kan lägga väldigt stor energi och tid på skolarbetet.

Nu måste jag, trots att klockan är 23.54, ta en snabb titt i min kursbok för att styra upp en session med min klient.

Viktväktarna dag 6

och imorse råkade jag hoppa upp på vågen.
glad över att siffrorna minskat hoppade jag ner igen och satte mig vid frukostbordet.

Det utmanande virkprojektet börjar ta form och jag har gjort mitt andra cykelsadelskydd.
det första blev till en barnsadel och den andra blir nog faktiskt till en vuxencykel..

Jag funderar på att väga in mig på ett möte imorgon kväll, att få vikten registrerad så jag kommer nånstans med stjärnor och procent.
Kvällsvägning hatar jag men nu finns det inga andra alternativ.

Nu är det dags att ta tag i kursböckerna,
virkade till halv två inatt och därför var jag lite av en tröttmössa idag på morgonen.

I eftermiddag kommer svärisarna och vi ska eventuellt bjuda å middag, VAD det kan bli är lite oklart än så länge.. tur att det är flera timmar kvar..

Hemtentamentider å naknare och mer sant än nånsin förut.

Hur vet man det då?
Jag har fortfarande inte sett klart på gårdagens Greys Anatomy och jag blir servad lunch framför datorn.

Nu är det på nått sätt bara att "sy ihop påsen", men jag är INTE stolt över denna analys/hemtenta.
Men jag tror jag förstår hur man gör själva analysen å så får jag på måndag, gå in i något slags maniskt skrivande om hur var å varför jag valt metod och gjort som jag gjort.
Det blir väl komplettering om det inte är godkänt och jag klarar att sitta å skämmas i 7 minuter angående min tenta när vi  ska "försvara" den i ett seminarie på torsdag. Vet att det inte blir EPP-metoden som masteruppsatsmetod iallafall!


Annars?
Min hjärna har gått på högvarv länge och att kasta in ett "nu ska vi ha barn"- tänk i leken blev liksom en sak för mycket.
Nu har jag fått svar från Reumatologen som gör mig lugn, de ställer upp till 120 % bara  jag säger tillv ad och när och hur jag behöver. Men de tror också att min kropp kommer må bättre vid en eventuell graviditet. Det där vet man ju dock aldrig hur just MIN kropp kommer reagera.

Eftersom vi har haft oskyddat sex ganska länge så är det enligt de flestas åsikter egentligen läge för en utredning. Men vi är inte där riktigt än.
Idag nollställde vi oss. Försöker iallafall. Att inte ha det där "vi vill ha barn" -stressen i tankarna. Det stör mer än det hjälper.  Så från a till b till c har nu gått till d. Andhämtning.


Min hjärna är som sagt på högvarv och vi kommer inte må bra utav att vi slänger på ytterligare en stressfaktor. Så nu har vi en plan, njuta av livet och varandra, plugga, motionera och gå ner i vikt fram tills ett visst datum och år. Har inget hänt tills dess så går vi vidare med en utredning och allt som kommer med en sådan. Förhoppningen är såklart att vi en dag står där med ett plus på en sticka.

Reumatologen kommer förmodligen skicka en remiss till en "prat-person", så att jag äntligen kan få reda ut både ditten och datten. Men speciellt att jag slipper gå gråtandes från alla läkarbesök för att jag blir nästintill dumförklarad som väljer att vara sjuk när jag kan välja att vara frisk. Har dock nu äntligen två jättebra läkare. Men ändå. De vill ju göra mig friskare.

Att välja att vara frisk är att välja att inte få några barn. Det är inget alternativ.
Men det är lika svårt varje jag sätter ner foten och säger att den medicinen/de behandlingarna inte ens är med på min karta.

Det är svårt att vara så sjuk som de säger att jag faktiskt är. Jag vill inte vara så sjuk och därför blir det liksom ett lika stort slag varje gång. Vart tog acceptansen vägen undrar jag?
Den försvinner lite mer å mer med varje stor-skov som kommer. Vilket gör att en "prat-person" kan vara guld värt för mig. Att få tänka "katastroftanken" fullt ut och erkänna den.  Jag vet inte vart den går för jag vågar inte tänka den fullt ut.


Just nu är min sjukdom ett stort svart mörkt ångestliknande spöke som är med varje vaken och omedveten sekund. Det finns bara en person som jag delar det med. Inte maken, inte mamma. De vet mycket men de blir aldrig insläppta i det mörka mörka. Dit tar sig bara Bettan. För hon är också där.
Där står vi hon och jag och turas om att hålla upp den andra. Ibland är vi där samtidigt. ibland är ingen där i det mörka.

Jag vill fortfarande inte ta med mig maken dit ner. Han kommer ibland ganska nära dörren, men jag stänger igen innan han kommer in. Och han är bara nära när jag överraskas av sjukdomen. Det gör jag ibland.
Ibland står jag å ska knäppa en sweattröja och får inte ihop blixlåset för att mina händer inte orkar hålla ihop eller de orkar inte heller dra samtidigt. Då kan jag hamna i nån sorts panisk gråthistoria där jag också blir skitförbannad. Då är dörren på glänt.  När jag är liksom arg och ledsen samtidigt.
Oftast blir jag bara ledsen. Trött liksom på att aldrig kunna öppna en petflaska, knäppa jackan, lyfta ett glas, schamponera håret, ställa mig upp eller sätta mig ner. Kan inte böja mig utan en massiv smärta. Man blir liksom trött på det. På att vara hjälplös, fast alla tror man kan.

Man blir trött på att behöva be o hjälp. Jag som hatar att be om hjälp. Jag kan ju själv.
men det kan jag inte. Ibland kan jag inte skära en köttbit. Ni vet när man är 31 och måste be sin make dela köttet. (Nåväl, det där händer ju typ aldrig, eftersom jag hatar å be om hjälp och vi då aldrig äter kött.). Men jag kan ibland inte skära grönsaker för att jag har ingen kraft att få kniven genom gurkan.
Ni hör ju. Det är ju... Liksom.. Ja, jag känner mig helt patetisk.

Det som är bra nu, är väl att jag faktiskt ber maken om hjälp. För 4 år sedan fick han sig ett par rejäla utskällningar per vecka för att jag hade ont, gjorde sånt jag inte orkade, och han råkade ha mage att visa sitt fina tryne just då. Nu står han som förstenad i blåsten å väntar på att det ska gå över. Och när jag skäller pga att jag har ont så kommer jag på mig å säger, att jag har ont där å där och det är därför jag inte orkar med mig och ger mig på honom. Man kan väl säga att grälen minskat i sekvens sen jag iallafall började erkänna...

Jag har en jävla skitsjukdom. En folksjukdom som är vanligare än man tror.
Jag är ibland, jävligt bitter över sjukdomen.
Men hade jag inte haft den hade jag inte heller varit den jag är idag. Jag hade inte lärt känna personer som varit som balsam för in själ.
Jag kan vara glad att just jag fått den. För att

Men jag är inte glad över hur den ibland tar över min kropp.
Att jag måste äta värktabletter varje dag för att vara någorlunda funktionell.
Att jag ibland bara orkar vara på släktkalas i nån timme för att jag till slut inte står ut på mig själv. Eller att jag måste missa kalas och events. Att man måste säga NEJ till sällskap och socialt umgänge, som man tidigare lovat för att kroppen säger nog. Att man aldrig vet när kroppen säger nog.
Jag är dock glad att detta gjort att jag sett vilka vänner som är riktiga eller som inte förstår.
Jag förstår att de som inte vet eller de som inte får veta hela sanningen, inte förstår men det är också ett val man behöver göra om man någon gång ska få ses som frisk.

Jag aldrig är dock aldrig frisk och det är bra om min omgivning vet. Ibland är jag nästan frisk. Ibland är jag sjukare än sist. Ibland är det nån sorts mellannivå.

Jag tål inte när någon tycker synd om mig. Eftersom jag "inte" är sjuk.

Jag fixar inte huvuden på sned och ibland är medmänsklighet det värsta.

Det värsta är när familjen får veta hur dåligt jag mår.
När de gamla ska behöva bekymra sig.

Det här inlägget är det värsta jag nånsin skrivit. En del av en stor sanning som helst av allt döljs.
Att erkänna för någon annan om att jag är sjuk eller inte mår bra. Gud i London vad jag helst undviker detta. 

Idag, 15 mars 2014, är det mest huden (den har jag inte ens börjat nämna..) som är i ett skov. Och huden svarar väl på behandlingen jag började med i måndags. Ännu ett huvudbry som minskar med tiden. Kroppen stel såklart på grund av massivt skrivbordsarbete nu i hemtenta-tider, men är efter veckans kontakt med olika sjukvårdsinstanser vid gott mod och hjärnan är på väg att varva ner på den delen.
Så ingen anledning finns att tycka synd om mig idag.

Det här får klassas som en del i upplysningen om hur någon (jag) med psorisis artrit kan ha det.
Snart 10 år efter diagnosen blev satt.  Att psoriasisen påverkar mer än bara lederna. Mer än bara personen. Mer än bara huden. 

Glöm inte. Psoriasis är inte farligt, inte smittsamt och nått vi bör prata om mer för att undvika stigmatisering.