Hur vet man det då?
Jag har fortfarande inte sett klart på gårdagens Greys Anatomy och jag blir servad lunch framför datorn.
Nu är det på nått sätt bara att "sy ihop påsen", men jag är INTE stolt över denna analys/hemtenta.
Men jag tror jag förstår hur man gör själva analysen å så får jag på måndag, gå in i något slags maniskt skrivande om hur var å varför jag valt metod och gjort som jag gjort.
Det blir väl komplettering om det inte är godkänt och jag klarar att sitta å skämmas i 7 minuter angående min tenta när vi ska "försvara" den i ett seminarie på torsdag. Vet att det inte blir EPP-metoden som masteruppsatsmetod iallafall!
Annars?
Min hjärna har gått på högvarv länge och att kasta in ett "nu ska vi ha barn"- tänk i leken blev liksom en sak för mycket.
Nu har jag fått svar från Reumatologen som gör mig lugn, de ställer upp till 120 % bara jag säger tillv ad och när och hur jag behöver. Men de tror också att min kropp kommer må bättre vid en eventuell graviditet. Det där vet man ju dock aldrig hur just MIN kropp kommer reagera.
Eftersom vi har haft oskyddat sex ganska länge så är det enligt de flestas åsikter egentligen läge för en utredning. Men vi är inte där riktigt än.
Idag nollställde vi oss. Försöker iallafall. Att inte ha det där "vi vill ha barn" -stressen i tankarna. Det stör mer än det hjälper. Så från a till b till c har nu gått till d. Andhämtning.
Min hjärna är som sagt på högvarv och vi kommer inte må bra utav att vi slänger på ytterligare en stressfaktor. Så nu har vi en plan, njuta av livet och varandra, plugga, motionera och gå ner i vikt fram tills ett visst datum och år. Har inget hänt tills dess så går vi vidare med en utredning och allt som kommer med en sådan. Förhoppningen är såklart att vi en dag står där med ett plus på en sticka.
Reumatologen kommer förmodligen skicka en remiss till en "prat-person", så att jag äntligen kan få reda ut både ditten och datten. Men speciellt att jag slipper gå gråtandes från alla läkarbesök för att jag blir nästintill dumförklarad som väljer att vara sjuk när jag kan välja att vara frisk. Har dock nu äntligen två jättebra läkare. Men ändå. De vill ju göra mig friskare.
Att välja att vara frisk är att välja att inte få några barn. Det är inget alternativ.
Men det är lika svårt varje jag sätter ner foten och säger att den medicinen/de behandlingarna inte ens är med på min karta.
Det är svårt att vara så sjuk som de säger att jag faktiskt är. Jag vill inte vara så sjuk och därför blir det liksom ett lika stort slag varje gång. Vart tog acceptansen vägen undrar jag?
Den försvinner lite mer å mer med varje stor-skov som kommer. Vilket gör att en "prat-person" kan vara guld värt för mig. Att få tänka "katastroftanken" fullt ut och erkänna den. Jag vet inte vart den går för jag vågar inte tänka den fullt ut.
Just nu är min sjukdom ett stort svart mörkt ångestliknande spöke som är med varje vaken och omedveten sekund. Det finns bara en person som jag delar det med. Inte maken, inte mamma. De vet mycket men de blir aldrig insläppta i det mörka mörka. Dit tar sig bara Bettan. För hon är också där.
Där står vi hon och jag och turas om att hålla upp den andra. Ibland är vi där samtidigt. ibland är ingen där i det mörka.
Jag vill fortfarande inte ta med mig maken dit ner. Han kommer ibland ganska nära dörren, men jag stänger igen innan han kommer in. Och han är bara nära när jag överraskas av sjukdomen. Det gör jag ibland.
Ibland står jag å ska knäppa en sweattröja och får inte ihop blixlåset för att mina händer inte orkar hålla ihop eller de orkar inte heller dra samtidigt. Då kan jag hamna i nån sorts panisk gråthistoria där jag också blir skitförbannad. Då är dörren på glänt. När jag är liksom arg och ledsen samtidigt.
Oftast blir jag bara ledsen. Trött liksom på att aldrig kunna öppna en petflaska, knäppa jackan, lyfta ett glas, schamponera håret, ställa mig upp eller sätta mig ner. Kan inte böja mig utan en massiv smärta. Man blir liksom trött på det. På att vara hjälplös, fast alla tror man kan.
Man blir trött på att behöva be o hjälp. Jag som hatar att be om hjälp. Jag kan ju själv.
men det kan jag inte. Ibland kan jag inte skära en köttbit. Ni vet när man är 31 och måste be sin make dela köttet. (Nåväl, det där händer ju typ aldrig, eftersom jag hatar å be om hjälp och vi då aldrig äter kött.). Men jag kan ibland inte skära grönsaker för att jag har ingen kraft att få kniven genom gurkan.
Ni hör ju. Det är ju... Liksom.. Ja, jag känner mig helt patetisk.
Det som är bra nu, är väl att jag faktiskt ber maken om hjälp. För 4 år sedan fick han sig ett par rejäla utskällningar per vecka för att jag hade ont, gjorde sånt jag inte orkade, och han råkade ha mage att visa sitt fina tryne just då. Nu står han som förstenad i blåsten å väntar på att det ska gå över. Och när jag skäller pga att jag har ont så kommer jag på mig å säger, att jag har ont där å där och det är därför jag inte orkar med mig och ger mig på honom. Man kan väl säga att grälen minskat i sekvens sen jag iallafall började erkänna...
Jag har en jävla skitsjukdom. En folksjukdom som är vanligare än man tror.
Jag är ibland, jävligt bitter över sjukdomen.
Men hade jag inte haft den hade jag inte heller varit den jag är idag. Jag hade inte lärt känna personer som varit som balsam för in själ.
Jag kan vara glad att just jag fått den. För att
Men jag är inte glad över hur den ibland tar över min kropp.
Att jag måste äta värktabletter varje dag för att vara någorlunda funktionell.
Att jag ibland bara orkar vara på släktkalas i nån timme för att jag till slut inte står ut på mig själv. Eller att jag måste missa kalas och events. Att man måste säga NEJ till sällskap och socialt umgänge, som man tidigare lovat för att kroppen säger nog. Att man aldrig vet när kroppen säger nog.
Jag är dock glad att detta gjort att jag sett vilka vänner som är riktiga eller som inte förstår.
Jag förstår att de som inte vet eller de som inte får veta hela sanningen, inte förstår men det är också ett val man behöver göra om man någon gång ska få ses som frisk.
Jag aldrig är dock aldrig frisk och det är bra om min omgivning vet. Ibland är jag nästan frisk. Ibland är jag sjukare än sist. Ibland är det nån sorts mellannivå.
Jag tål inte när någon tycker synd om mig. Eftersom jag "inte" är sjuk.
Jag fixar inte huvuden på sned och ibland är medmänsklighet det värsta.
Det värsta är när familjen får veta hur dåligt jag mår.
När de gamla ska behöva bekymra sig.
Det här inlägget är det värsta jag nånsin skrivit. En del av en stor sanning som helst av allt döljs.
Att erkänna för någon annan om att jag är sjuk eller inte mår bra. Gud i London vad jag helst undviker detta.
Idag, 15 mars 2014, är det mest huden (den har jag inte ens börjat nämna..) som är i ett skov. Och huden svarar väl på behandlingen jag började med i måndags. Ännu ett huvudbry som minskar med tiden. Kroppen stel såklart på grund av massivt skrivbordsarbete nu i hemtenta-tider, men är efter veckans kontakt med olika sjukvårdsinstanser vid gott mod och hjärnan är på väg att varva ner på den delen.
Så ingen anledning finns att tycka synd om mig idag.
Det här får klassas som en del i upplysningen om hur någon (jag) med psorisis artrit kan ha det.
Snart 10 år efter diagnosen blev satt. Att psoriasisen påverkar mer än bara lederna. Mer än bara personen. Mer än bara huden.
Glöm inte. Psoriasis är inte farligt, inte smittsamt och nått vi bör prata om mer för att undvika stigmatisering.